Alla har vi någon gång burit på ett mindervärdeskomplex. Mitt slog i taket mellan 2014 och 2017, när jag pluggade Event Marketing & Management och jobbade på byrå. Jag hade ångest över att min kreativitet var för begränsad, att jag inte vågade tänka stort, galet eller nyskapande. Så fort någon sa ”nu ska vi spåna idéer, tänk helt utan begränsningar” så blev jag istället… Låst. Lika tom i huvudet som post-it lapparna framför mig förblev.
Jag ville så gärna vara den kreativa personen med spektakulära idéer som genererar ett samstämmigt ”wow” från alla i rummet, ryggdunkningar och i slutändan ett branschpris. Det var jag inte. Istället insåg jag till sist att jag är den som är bra på att förbättra, effektivisera, hitta såväl stavfel som hål, prioritera om och välja en annan väg innan återvändsgränden är ett faktum.
Jag hittar lösningar när tiden är knapp, budgeten är begränsad eller förutsättningarna är svåra, kanske rentav omöjliga. Det tog mig orimligt lång tid att förstå att det också är en form av kreativitet.
Med det sagt har det absolut kommit en och annan skruvad idé under åren. Turning Torso och Globen i en Brilliant Ballet på is, någon? Eller en version av ”Let it go” men med en text om att äta vegetariskt.
Att hitta sin USP
Det viktiga är att lära känna sig själv, förstå var man gör störst skillnad och våga låta andra vara i fokus när deras styrkor behövs bättre än ens egna. Det är lättare sagt än gjort när man är ung, ny i branschen men ändå känner att man borde kunna allt. Helst igår.
För mig har kreativitet blivit mindre av en tävling i vem som kan tänka mest nyskapande – och mer en förmåga att se möjligheter, hitta lösningar och ta sig framåt.
Det är nog en ganska bra beskrivning av hur jag gillar att jobba överlag.